Krönika av Martin Wetterstedt: Universitetet måste visa ledarskap i klimatomställningen

2018-11-06

Gapet mellan vad som behöver göras för att undvika katastrofala klimatförändringar och de politiska mål som satts är i dag enormt. Det är kanske därför inte så konstigt att allt högre röster hörs om att vi måste arbeta med så kallade Science Based Targets, det vill säga mål, här framförallt politiska mål, som har vetenskaplig grund.

Våra svenska mål består till exempel endast i att vi vid en viss tidpunkt i framtiden ska släppa ut mindre, utan att ta hänsyn till hur mycket koldioxid som släppts ut på vägen, den så kallade integralen av utsläppskurvan, för att tala klarspråk. Parisavtalet skiljer därför ut sig från mängden genom att ange att målet är att hålla oss betydligt under 2,0 graders global uppvärmning, och sträva efter 1,5 grader.

I skrivande stund pågår ett uppdragsforskningsprojekt vid klimatledarskapsnoden CCL på Uppsala universitet, där tio kommuner och fem län får hjälp med att bryta ner Parisavtalets temperaturmål till lokala åtaganden med hjälp av så kallade koldioxidbudgetar. I processen blandas teori från naturvetenskap, politik och etik, där rättvist kläs i siffror, exempelvis genom att icke industrialiserade länder till en början får öka sina utsläpp medan industrialiserade genast måste minska – svenska kommuner med omkring 16 procent per år, med start omgående! Arbetet baserar sig på det som Kevin Anderson, Uppsala universitets andra gästprofessor på Zennströms klimatprofessur, gjort åt Manchester i England, samt beskrivit i denna artikel. I arbetet på CCL använder vi oss nu av territoriella utsläpp, det vill säga utsläpp som bokförs där de sker geografiskt. Ett alternativt sätt att rapportera utsläpp är ur ett konsumtionsperspektiv. Då inkluderas istället utsläpp för de varor och tjänster vi köper oavsett var utsläppen sker fysiskt. Sveriges utsläpp blir då omkring dubbelt så stora, men osäkerheten blir också mycket större.

Vi får många frågor om man kan använda koldioxidbudgetar för att sätta vetenskapliga mål för en organisation. Vi har ingen färdigutvecklad metod för det, men minskningstakten måste förstås totalt sätt ligga i linje med de territoriella minskningar som behöver göras. 

Det har skrivits mycket om universiteten som en nyckel i klimatomställningen. Här tas kunskap fram och lärs ut, här är förståelsen störst kring hur klimatprocesserna fungerar och hur olika hållbarhetsaspekter går in i varandra. Men universiteten är även en drivkraft i skapandet av sociala rörelser och innovation – innovation som idag beskrivs i olika dimensioner som politisk, social och teknisk innovation, för att nämna några. 

Uppsala universitet kan också visa ledarskap genom att vara en föregångare och visa hur vetenskapligt satta mål kan genomsyra en verksamhet – ingen annanstans bör så goda förutsättningar finnas. Inom två områden finns särskilda möjligheter – investeringar och resande. Chalmers är det första svenska universitet som säkerställt att universitetets medel inte investeras i fossila bränslen. Det är något som kan kännas som en självklarhet, speciellt när jag som forskare argumenterar i en Vinnova-ansökan för varför just vi ska få pengar för att nå Agenda 2030-målen, som bland annat syftar till att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland. 

Och när det gäller flygande är just akademiker en grupp som flyger väldigt mycket – hur ser sambandet mellan akademisk excellens och flygresor egentligen ut? Är allt flygande motiverbart? Vi vet i alla fall att det inte är försvarbart ur ett klimatperspektiv.


Martin Wetterstedt, projektledare och forskare vid CCL, Uppsala universitet

 

Läs mer:
Tre sätt att beräkna klimatpåverkande utsläpp

Mer om klimatledarskapsnoden CCL vid Uppsala universitet

Referenser:
Anderson, Kevin, and Alice Bows. 2011. “Beyond ‘dangerous’ Climate Change: Emission Scenarios for a New World.” Philosophical Transactions: Mathematical, Physical and Engineering Sciences 369 (1934): 20–44.

Kuriakose, Jaise, Kevin Anderson, John Broderick, and Carly McLachlan. 2018. “Quantifying the Implications of the Paris Agreement for Greater Manchester,” no. March: 35.