Forskarprofilen: Olga Botner

Olga Botner visar en modell av hur IceCube använder ljussignaler i isen. Årets fysikpris handlar också om ljus – den blå lysdioden som har gett oss LED-lampor. FOTO: MIKAEL WALLERSTEDT

Fascineras av de stora frågorna

Olga Botner, professor i fysik, är en av de Uppsalaforskare som är med och utser Nobelpristagare – en chans att lära sig mer om andras forskningsfält och gå på djupet i sitt eget. Den egna forskningen handlar om partiklar från rymden som har hittats djupt nere i Sydpolens is.

De flesta följer prisutdelning och Nobelfest från TV-soffan, men Olga Botner får vara med på plats. Sedan 2001 är hon ledamot i Kungliga Vetenskapsakademin, i den kommitté som utser fysikpristagaren. Ett uppdrag hon är väldigt glad över.
– För det första är det en oerhörd ära att vara en av sju ledamöter i världen som får vara med att utse fysikpristagaren. För det andra får jag chansen att lära mig om annan fysik än den jag sysslar med. Jag får sätta mig in i andras forskningsfält och gå på djupet i mitt eget. Det är en förmån att få den möjligheten! Och Nobelfesten är grädden på moset.
2014 års Nobelprist i fysik gick till tre japanska forskare, Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura för deras upptäckt av den blå lysdioden som sedan ledde fram till utvecklingen av energisnåla LED-lampor.
– Det ligger verkligen i linje med Alfred Nobels testamente, konstaterar hon. Dels ska fysikpriset vara en upptäckt eller uppfinning, dels ska den i någon mening förbättra världen.

Även utanför Nobelsammanhang har Olga Botner många internationella kontakter. Hon är talesperson för projektet IceCube, med 300 forskare från ett tiotal olika länder.
I november 2013 gjorde de en upptäckt som gav eko över världen. Djupt nere i isen på Sydpolen hittade forskarna spår efter partiklar, så kallade neutriner, med ursprung utanför vårt solsystem.
– Det är fantastiskt spännande. För första gången har vi fått övertygande bevis för att högenergetiska neutriner från yttre rymden har hamnat här på jorden, säger Olga Botner.
Upptäckten utsågs till 2013 års fysikgenombrott av den brittiska tidskriften Physics World. Det är inte bara ett stort vetenskapligt kliv utan också en arbetsseger. Det har tagit sex år att bygga upp forskningsstationen på Sydpolen, ett område på en kubikkilometer där man sänkt ned över fem tusen optiska moduler i inlandsisen.
Två år efter att IceCube-anläggningen stod färdig har nu forskarna fått ett kvitto på att tekniken fungerar och att neutrinerna faktiskt kan säga oss något om universum.
– Det här kan vara början på en helt ny inriktning inom astronomin, säger Olga Botner.

Hon har varit med i projektet sedan 1998, då den första prototypen Amanda byggdes på Sydpolen, men projektet har pågått längre än så. Tanken att neutriner skulle kunna lära oss om universum kom redan 1960.
– Redan då insåg man möjligheterna och potentialen i att studera dem, men visste inte hur man skulle kunna genomföra det, säger Olga Botner.
Det första viktiga valet var att använda is. Eftersom neutrinon oerhört sällan växelverkar med andra partiklar behöver den studeras i ett ”tätt” material med många atomkärnor. Det ska också vara transparent för neutrinon saknar elektrisk laddning och syns bara när den kolliderar med en annan partikel. Då uppstår en skur av laddade partiklar – ljusblixtar som syns om mediet är tillräckligt transparent.
Sammanlagt är det 5 160 sensorer som sitter i isen. Under två år har de fångat upp 28 händelser och ungefär hälften av dem är neutriner som med stor sannolikhet kommer från rymden – det visar deras energinivå.

Nu kommer forskningen att ta fart kring olika astronomiska fenomen, i en extremt svårtillgänglig miljö. Själv har Olga Botner under alla dessa år aldrig åkt till Sydpolen utan har följt projektet från distans. Men flera uppsalastudenter har åkt dit för att hjälpa till med snöskottning och andra praktiska arbetsuppgifter.
– De talar fortfarande om det. Projektet har varit till glädje för så många, inte minst studenter.
Efter nästan 30 år vid Uppsala universitet har hon mycket att berätta och det är lätt att dras med av hennes entusiasm.

Varför valde du fysiken?
– Jag fascineras av kopplingen till de stora frågorna om universum och hur det kom till. Jag startade med matematik och har rört mig mot elementarpartikelfysiken, där jag får syssla både med små partiklar (neutriner) och vad de kan lära oss om universum.

Annica Hulth

Vi bygger hela tiden på med fler porträtt av våra forskare där de berättar om sin forskning och där man även får en känsla för människan bakom forskningen.

Se alla forskarporträtt