Intensiv vecka för Vetenskapsakademiens ständige sekreterare

Hallå där… Hans Ellegren professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet och Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Hur upplever du ditt arbete kring Nobelprisutdelningarna så här långt?

– Intensivt och roligt! Det är så många olika aspekter på Nobelarbetet, fler än jag hade kunnat föreställa mig. Nobelpriset är ett av Sveriges allra starkaste varumärken och för att upprätthålla den positionen krävs att allt som har med priset att göra sköts med den största av omsorger. Jag har imponerats av hur professionellt Vetenskapsakademien arbetar med att utse pristagare och ställer samman informationsmaterial om prisämnena. Paraplyorganisationen Nobelstiftelsen har likaså en imponerande apparat för att nå ut med information.

Hur ser ditt schema ut den här veckan?
– Det är full fart, minst sagt! Veckan inleds med att i omgångar åka ut till Arlanda för att hälsa pristagarna välkomna. Dagarna därpå ordnar vi bland annat en stor presskonferens och så ska pristagarna hålla sina prisföreläsningar. Ständige sekreteraren står en kväll värd för en pristagarmiddag och andra kvällar i veckan är det Nobelkonserten och den stora mottagning som Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen tillsammans ordnar. Den 10 december är förstås den stora dagen, och den följs traditionsenligt dagen efter av en middag som kungen bjuder in till på Slottet. Luciadagens besök av några av årets pristagare i Uppsala ligger utanför det ordinarie Nobelprogrammet men det brukar vara en trevlig lunch på Slottet i Uppsala då.

Vad i din roll har hittills varit roligast och vad har varit svårast?
– Det är verkligen så mycket som varit roligt! Att få bidra till att sätta vetenskapen och Sverige i fokus har känts väldigt bra. Uppringningen av pristagarna var förstås minnesvärd och på det lite mer jordnära planet var det för mig som matintresserad en upplevelse att i Stadshusets restaurangkök få proväta och diskutera Nobelmenyn med årets kockar! Nobelarbetet tar mycket tid och det är något av en utmaning att parallellt hinna sköta det löpande ledningsarbetet inom Vetenskapsakademien.

Saknar du att få forska själv?
­– Det är faktiskt inte så farligt. I någon mening kände jag mig klar med dels min ordinarie forskning, dels med utgivningen av en serie vetenskapshistoriska böcker om ”Uppsalas egen vetenskapsakademi”, Kungliga Vetenskaps-Societeten. När det gäller forskningen inom evolution och genetik fanns förvisso både ekonomiska resurser och massor av idéer kvar för fortsatta projekt. Men jag tyckte att det fick börja räcka för min del efter flera decennier av delvis slitigt arbete av forskning kombinerat med ledningsuppdrag inom universitetet. I ärlighetens namn har jag dock kvar en ”livlina” i form av fortsatt handledning av en doktorand. Och det handlar om jättespännande vargforskning!

Åsa Malmberg